En ensam kväll på skolan
Jag stod där, helt ensam, vid skolan. överallt var det släckt förutom i musikshuset. Jag kände ett par droppar träffa min kind, det verkade som om det skulle börja regna, eller var det bara att det stora, läskiga, ruttna träden som jag stod under som var blött och fällde vatten, kanske tårar? Kanske var trädet ledsen för att det började bli gammalt, och för att den var ensam nu när alla fåglar, och hans egna löv hade lämnat honom? Jag stod och fantiserade ihop en liten b´story om trädet medans jag väntade på att min mamma skulle hämta upp mig efter att jag hade varit på en tjejkväll på fritidsgården. Jag stod och funderade vidare på trädets historia enda tills regnet började falla ner, jag bara stod kvar ute vid vägkanten eftersom jag inte ville springa in i musikhuset, för att risken skulle va att min mamma trodde att jag hade gått hem. Jag skulle börjat gå hem om jag inte hade haft så fruktansvärt om i mina knän de senaste dagarna...
Jag blev rädd när jag hörde någon viska mitt namn, jag kollade runt om mig om jag kunde se mamma, men jag såg ingen. Om och om igen hörde jag någon viska mitt namn. Viskandet kom från skolans skolgård, där mellanstadie barnen brukar hålla hus på rasterna. Jag var arg på mig själv, eftersom jag var rädd och för att jag inte hade tankat på min mobil med pengar. Varför kom inte mamma bara? Viskandet slutade och plötsligt drog en kraftig vind igång. jag spran till musikhusets dörr och stod under taket för att skydda min dunjacka från regnet. Ett kraftigt skrik hördes från ett av klassrummen i skolan. Jag ville gå dit och titta men vågade inte alls röra mig. Skriket upprepades. Jag höll för mina öron. Varför står jag kvar här egentligen? Jag började gå mot bilvägen. Egentligen vill jag bara springa därifrån men kunde inte för smärtan. Jag hade vägrat ta med mig mina kryckor till fritidsgården. Klockan på mobilen visade kvart över tio, mamma skulle alltså egentligen avrit här föt en halvtimme sedan. Tillslut kommer det en bil i fullfart mot mig, jag ser på regestrerings skylten att det är numret på mammas bil, för en sekund blir jag glad och står kvar där jag är eftersom jag vet att mamma kommer stanna, men bilen stannar inte, utan dej kör på mig... Sedan bara slocknar allt.
Jag vaknar upp någon annan stans, fast nu är det morgon. Var det en mardröm jag drömde, eller hände allt det här i mitt inte så sagolyckliga liv?
