glad, gladare, gladast.
Jag är glad, men endå helt störd på alla infinitiv och sånt man ska kunna i franska och engelska. Men jag är glar för att jag bara kommer närmre och närmre. Jag har saknat dej. Men jag vet att det aldrig kommer kunna bli som förut. Men det är så det blev. Men ag ska försöka bygga upp det bättre. Man kan ju alltid göra det bätte än förra gången också? Eller hur? Jag känner en så himla stor lättnad att jag åtminstonde kan säga hej till dej igen och prata om små saker. Jag hoppas, från botten av mitt hjärta att vi kommer kunna prata om mer, för jag märkte aldrig vilken stor plats du har i mitt liv...
han dära med leendet.
Jag hatar egentligen torsdagar. Men nu längtar jag till varenda torsdag istället. Att få träffa han. Han som gör att man kan skratta även när man inte har lust för det. Han som har ett så fint leende. Han är som en ljusstråle i allt mörker. Och jag tycker han är perfekt. Jag dör av längtan till nästa sommar, eller ta mig tillbaks. Jag saknar det. Jaja, jag vet, ska inte tjata för mycket om att jag saknar allting. Men that's it. Det e så det är.
bloggar
Har inte känt för att blogga på länge. Har haft många idéer och så, men vet aldrig hur jag ska börja. Men ska försöka blogga oftare om ni lovar att läsa eller kommentera då och då.
hur ... ?
Jag orkar faktist inte med dom falska leendena längre. När man ser dom så ler dom, men när man gått förbi så blir dom helt normala igen, med deras sura ansikts uttryck... Visst, ett leende gör en glad, men inte när man fattar att det är falskt. Jag har till exempel jätte svårt för att skratta ibland, men ändå så skrattar jag... Men han, har får mej att le, så fett mycket. Han får mej att skratta på riktigt. Jag hatar mej själv. Jag kan bara inte hålla mej med dom i Lomma. Men det e svårt, här finns ju inte så mycket att välja på... Jo, de finns det, men dom är bara inte min smak... Men andras kanske...
jag älskar dej ?
Jag älskar dej är en mening som folk använder föööör ofta. Dom liksom sliter ut på ordet. Dom säger det till menings lösa saker. Sen när man använder det på riktigt kommer det låta helt konstigt. Det kommer låta som om man nte menar det. Att vara kär är heller inte på riktigt. Men ändå så är det det ändå. Bara för att vi är lite yngra så betyder det ju inte att vi kan bli kära. De e ju klart vi kan, det är bara det att man inte fattar det än... Det är därför man bytar så ofta. Ett år, det längsta hittills. Men livet är långt, inte kort. Jag kommer hinna med mycket mer.
gaaah, orkaa
Jag orkar inte med folk som tror att dom förstår fast dom inte gör det. Det är dö jobbigt. Dom försöker inte ens förstå en, och det enda dom säger är: - Jag förstår dej. eller - Jag kommer alltid finnas här för dej. Det är ju inte sant. Man orkar inte va med en och samma person hela tiden. Man vill ju va med andra också, själv. Lära känna nytt folk. Man kan ju aldrig dömma någon annan efter utseendet. Men folk fattar ju inte, dom förstår inte, och jag orkar inte med dom...
samma, samma,
Jag orkar faktist inte va med samma person varenda dag. Jag kan inte va fast vid en. Det känns så tråkigt och man tröttnar på varann. Man vill ju lära känna nytt folk. Eller? Annars blir ju det inte kul. Att prata med en enda människa varenda dag. Fast kärlek är ju helt annat, då kan man ju va med kompisarna också, variera lite... Men livet får ingen mening om man ska umgås med samma människa varje dag. Det är väl då en annan slags depirition (eller hur det nu stavas) också kan bildas... Eller ja, vad vet jag...
