ful, snygg... vad?
Varför klagar vi ofta på att vi är fula? Är det brist på självförtroende? Är det för att vi försöker passa in? Eller är det för att vi inte ser ut som varandra och alla andra? Ingen är ful för det första. Vi ser bara på varandra med olika ögon. Nu sminkar sig ju nästan alla som går på högstadiet. Men vi som inte gör det borde inte känna oss fula. Vi har liksom många anledningar som är bra för att vi inte använder smink. Te.x: Vi behöver inte oroa oss att det kommer börja smeta ut sig när det regnar, vi behöver inte slösa tid för att sminka oss (vi tjänar ju också fler sov minuter på det), vi slösar inte pengar på det... Men framför allt, vi är snygga utan. Ingen behöver sminka sig. Det bevisar bara att man har brist på självförtroende eller för att man inte tycker om sitt egna utseende... Men man blir ju ändå beroende ibland... Men man bestämmer över sig själv, och man gör oftast det man trivs med.
stämma gud?
Har ni hört att en i USA har stämt gud eftersom terrorister har använt guds budskap, tror jag. Men faktist rätt smart gjort eftersom meningen med att stämma gud var för att se om han verkligen exsisterar eller inte. Om han exsisterar så är han ju tvungen att komma till rättegången eller vad det heter. Men ett problem finns ju... Och de är ju att dom kan inte skicka iväg meddelande till honom eftersom dom inte har hans adress. Men det bevisar ju bara på att han inte finns. Men vi folk tycker ju olika, vi tänker olika...
you don't know me...
Du kan inte veta vad för musik smak jag har bara för att du vet hur jag ser ut. Jag kanke ser ut som alla andra, men jag är inte som någon. Jag är inte som någon annan. Dom jag klär mig som, dom jag liknar, dom lyssnar på Rn' B, men det gör inte jag. Jag kanske lyssnar på jazz, eller kanske riktig metall? Jag kan lyssna på allt. Så man kan inte bedömma någon efter utseendet...
saknade människor
Ett stort glatt leende sprider inom mig. Jag hade saknat dom enormt. Precis vad jag behövde i mina mörkaste dagar. Gamla minnen väcks. Gamla glada underbara minnen. Det kommer ju aldrig bli så igen. Den veckan kommer aldrig mer bli lika underbar. Men jag blev så glad över att träffa bara två av dom. När jag träffar resten kommer jag säkert dö. Dom får mig att glömma det som har hänt nu. Jag längtar som aldrig förr, till nästa sommar. Då ska jag ha en underbar vecka och det ska bli den bästa i mitt liv.
gråten...
Jag ville bara släppa ut alla gråt jag hade inom mig. Men jag ville inte att någon skulle se. Allt har skitit sig de senaste dagarna. Allt har bara sjunkigt neråt. Neråt åt helvete. Och det finns ingen jag kan prata med. Ingen som vill prata med mig. Var är alla? Jag känner mig som en svart prick bland en mängd vita. Jag känner mig ensam. Ensammare än någonsin förr. Det här går ju inte. Det här var inte det jag hde föreställt mig på ett positivare liv.
skratta?
Ibland vill jag skratta. Men jag kan inte få ut ett enda litet ljud. Det är som om skrattet kväver sej själv. Jag vill skratta. Men inte falskt, inte på låtsas. Mina äkta skratta försvinner. Det är dom jag vill ha. Men dom kommer inte fram, väldigt sällan, när jag behöver skratta riktigt riktigt länge. När man får tårar i ögonen av skratt. När man njuter av att kratta och ha kul. Det är så jag vill ha det. Och det är så jag ska försöka få det att bli...
vågar jag eller inte?
Vågar jag, eller inte?
Det är en fråga jag ställer till mig själv varenda gång jag står tio meter ifrån den röda trampetten. Kommer jag våga, eller kommer jag slå i huvudet i kanten av trampetten? Jag springer och intalar mig själv:
Kom igen nu! Du måste klara det hära annars sabbar du för hela laget på söndag. Du kommer få avdra på tävlingen då och allt arbete kommer bara bli bortkastad tid...
Jag sprang lagom snabbt och hoppade på det röda korset. Jag flög. Försökte kolla upp för att få den hög. Hög så att jag för en gångs skull på länge inte ska få kritik. Jag tittar på planschen som hänger lite under taket. Sträck, ihop och ut.
Jag landar. Jag ramlar inte, jag faller inte. Utan jag lyckadess ställa mej.
Snygg volt! ropar de flesta och börjar klappa för varann.
en blivande våldtäkts man.
Jag kommer ihåg i slutet av mellanstadiet. Då jag hade en spricka i mitt högra nyckelben. Det var en dag som jag kommer ihåg exakt hur det va i slutet. Det var en dag när hela klassen och paralell klassen åkte ner till stranden på en vanlig skoldag. Det var jättekul ända tills en annan sexa kom från den andra skolan. Det finns ju bara två skolar i Lomma som har mellanstadie klasser. Men i alla fall. I den klassen gick han killen. Han som varit så snäll och jätte rolig från början, men sen när ma inte visa intresse åt honom sket ha i en eller blev jätte sur.
På stranden började han direkt med försöket att starta ett gräl. Han störde mej hela tiden, skulle slåss och försöka vara tuff hela tiden. Till slut när han skulle slå mej på min vänstra arm så hindrade jag han med min högra. Han var inte så svag heller, så han tog tag om min smala handled och vred den så så att jag var tvungen att vända mig.Till slut knäckte det till i nyckelbenet och den smärtan jag hade haft de senaste sex veckorna kom tillbaka. Jag ville men ändå inte skrika, jag fick i alla fall fram ordet: Släpp! Men han släppte inte. Säg att du älskar mig så släpper jag. Jag fick en chock. Herregud. Tänkte jag, han lät precis som våldtäkts mannen i filmen: Säg att du älskar mig. Som jag hade sett med en av mina närmsta vänner några dagar innan. Jag ville inte ge upp, men tills slut gjorde det så himla ont att jag sa det. Då släppte han. Men även om han trodde att det var över så var det inte det, för precis när han skulle vända sig, knäa jag homon så hårt jag kunde mellan benen. E du fan dum i huvet?! Sa han. Men jag bara gick där ifrån med en smärta i nyckelbenet och tänkte för mig själv: Man ska inte skada någon annan om man inte vill ha något ont tillbaka.
Varje gång när jag får lite ont i mitt nyckel ben av en anstängning så tänker jag på det som hände, men ändå tänker jag på hur jag förändrades på en sån liten tid.
Att hur populär han än var, hur många killar som följde efter han hela tiden, så var det faktist han som förlora, han fölora mycket mer än bara den fighten...
ett litet förlåt ?
Visst, ibland räcker det med ett litet förlåt. Men ibland går vissa bara övergränsen. Man kan faktist inte alltid förlåta en. Även om det bara var över en liten sak som man blev ovänner. Man skadar ju den andras känslor, och man kan inte alltid tro att: Ähh, om vi blir ovänner kommer vi ändå bli vänner igen. Det är inte så det funkar. Vissa måste förstå var linjen är dragen. Man kan inte alltid förlåta en. Även om den andra försöker hur mycket som helst att det ska bli som förut igen, men ibland går det bara inte...
att vara sig själv?
Jag hatar när man inte vågar vara sig själv. Jag hatar när man inte vågar ta på sig sitt favorit plagg i garderoben utan att tänka: Kommer han gilla det? Eller: Tänk så gillar inte hon min tröja? Grupptryck är faktist det värsta som finns. Att man inte vågar vara sig själv för att fortfarande vara med i gänget. Men då är det ju inte dig dom gillar, då känner dom ju dig inte på riktigt. Men tänk så gillar dom ditt riktiga jag bättre än vad dom gillar ditt wanna be? Våga vara dig själv. Det är svårt jag vet, men bara kör din egen stil, det finns alltid nån som kommer att gilla ditt riktiga Jag...
höst
Då va det dags igen. Halsbränna. Det är jobbigt som in i. Jag stör mej på det riktigt mycket. Det är ju liksom höst. Den finaste årstiden. Då man vill ut med en kompis och bara gå runt och prata och hoppa i löv högar och fotografera. Tänka på glada tider. Gå hem när det börjar bli mörkt och titta på en film tillsammans och dricka en varm kopp te med sött honung till. Det är vad jag kallar en lyckad höstdag. Men nu kan man ju inte göra det eftersom den hära himla halsbrännan och förkylningen står ivägen...
Min bilddagbok: wzzz. Besök gärna
och kommentera eller bevaka också.
minnen
En låt väcker många känslor efter minnen. Kanse bra minnen, eller dåliga. Men när jag igår satte på låten Don't speak av No Doubt så ville jag egentligen bara gråta men ändå inte. Med den låter har jag så himla deprimerade minnen men ändå vissa riktigt härliga. Så jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle gråta eller bara skrika ut av glädje. Men till slut så bara slöt jag mina ögon och lät alla dom dåliga minnena suddas ut och låta det glada vara kvar. Ibland behöver man rena bort saker, även om det är omöjligt, eller om man verkligen vill soara det men kan inte...
ett ord räcker,
Ett endaste ord räcker för att göra en självhatad människa tro på sig själv igen. En pytteliten mening för att en liten glädje börjar skina i hjärtat. Ord räcker till, även om de flesta sägar att de inte gör det, men det gör det.
Jag hatade mig själv för att det verkligen inte fanns någonting jag kunde klara av ordentligt eller bra. Ett mörker bara spred sig i kroppen för egentligen ingenting. Som om ett stort svart moln bara parkerade sig ovan för mig. Jag hade inte lust med något, inte ens att äta. Ibland om man ändå har folk som man kan prata med så hjälper det inte. För då behöver man bara tre små ord. Inte fjäsk eller någonting i den stilen. Utan tre helt klockrena ord: Du är bra.
livets mening ?
Livet har faktist ingen mening. Vi alla kommer ju dö till slut. All smärta man måste gå igenom i detta fucking liv. Jag förstår mig på sånna som tar sjäv mord. Fast jag skulle vilja att nån gjorde mitt självmord åt mig själv. Hjälpa mig?
